I ett pekskärmsystem sitter den projicerade kapacitiva pekskärmssensorn ovanpå displayen. Skärmarna är naturligtvis bullriga, vilket kan orsaka att bildskärmen kopplas direkt till pekskärmssensorn. Det minskar beröringsfrekvensen och ger upphov till falsk beröring. Goda designval kan mildra displaybrus och har en betydande inverkan på prestanda och kostnad.
För att blockera display brus, implementerar industrin traditionellt ett ytterligare ITO "sköld" lager mellan displayen och pekskärmssensorn. Även om det är effektivt, lägger sköldlagret på sig kostnader och ökar tjockleken på pekskärmsmodulen. Ett alternativ använder en liten luftgap, vanligtvis mellan 0,2 mm och 0,5 mm, för att skilja displayen från pekskärmssensorn.
Ett luftgap är mer kostnadseffektivt än ett skiktlager, men det ökar också pekskärmens modultjocklek, vilket blir oönskade för OEM-användare som vill bygga snyggare och tunnare enheter. Ett viktigare designval är valet av själva displayen.
För närvarande är de mest populära skärmarna som används för mobiltelefoner och tabletter fortfarande TFT-LCD-skivor, som vanligtvis finns i två smaker: DC common voltage (DCVCOM) och AC common voltage (ACVCOM). Skillnaden är metoden som används för att driva det gemensamma elektrodskiktet (VCOM). En annan alltmer populär bildskärm i avancerade enheter är den aktiva matrisens organiska LED-lampa (AMOLED) med breda vinklar, förbättrad ljusstyrka och kontrast, lägre strömförbrukning och minskad tjocklek.
AMOLED sänder mycket litet display brus och är bland de tystaste skärmarna, men de är dyra. DCVCOM är också generellt en tyst skärm och dyr. ACVCOM är däremot högljudd men relativt billigt. Valet av en bildskärm är beroende av enhetens avsikt för slutkunder. Målprogrammet anser att hårdvaran och prestandan är lämplig för sina kunder.
